INLU-bloggen

Hej INLU! Det var ett tag sedan sist, men migrationsarbetet har fortsatt och varit aktivt som aldrig förr. Därav tänkte jag att det var dags för en liten uppdatering.

Det är många som undrar över hur mycket man tillåts vara utomlands på ett svenskt uppehållstillstånd, vilket jag förstår, för det här är ingen lätt materia. Generellt inom EU finns en regel som stadgar fri rörlighet inom unionen (och Schengen) i upp till 90 dagar över en 180- dagarsperiod. Detta kanske ni känner igen från era egna liv: man får som EU- medborgare vistas fritt i ett annat unionsland i upp till 90 dagar utan något som helst motkrav (mer än 90 dagar kräver försörjning och någon slags aktivitet så som studier eller jobb). 90- dagarsregeln finns även reflekterad i en rad andra sammanhang: om man kommer från tredjeland och är viseringsfri (t.ex. Kanada/ Japan/ Australien o.s.v.) så får man komma in och vistas i Schengen i upp till 90 dagar. Om man behöver visum (t.ex. Kina, Indien) så är maxgränsen för ett sådant visum (som huvudregel) 90 dagar. För vistelser över 90 dagar ska man, både som viseringsfri och viseringspliktig tredjelandsmedborgare, ha uppehållstillstånd. Allt fint så långt.

Denna fria rörlighet finns till en viss gräns avspeglad i våra medarbetares uppehållstillstånd. Även om du har ett svenskt uppehållstillstånd är det såklart möjligt att åka på semester, tjänsteresa och andra kortare utlandsresor inom Schengen, utan att behöva ansöka om andra visum/ tillstånd för sådan vistelse i övriga länder. Det är av den anledningen våra medarbetare kan ha Danmark som första inreseland när de landar på Kastrup, för att sedan ta sig till Lund på sitt svenska tillstånd. För det andra Schengenlandets del räcker det alltså att du har ett giltigt uppehållstillstånd för att kunna stanna där kortvarigt – upp till 90 dagar.

Det finns dock en knorr. För att få lov att behålla sitt svenska uppehållstillstånd krävs att förutsättningarna för att bevilja tillståndet finns kvar under hela dess giltighet (5b kap. 21 § utlänningslagen). Olika typer av uppehållstillstånd kommer med olika krav. Som ni vet kräver uppehållstillstånd för studier att man är antagen till heltidsstudier som kräver din närvaro i Sverige. Om man är borta i viss omfattning, som kan vara betydligt mindre än 90 dagar, så kan Migrationsverket tycka att detta tyder på att studierna inte kräver din närvaro i Sverige, varför förutsättningarna för att bevilja tillståndet inte längre är uppfyllda varpå de kan återkalla tillståndet. Detta gäller även om utlandsvistelsen har varit på grund av din tjänst, till exempel tjänsteresa. Alla typer av uppehållstillstånd, även arbetstillstånd och forskningstillstånd, har som grundtanke att de ska användas för vistelse i Sverige, varför innehavare av dessa ska vara försiktiga när det gäller att vara utanför Sverige i för stor utsträckning, oavsett om utlandsvistelsen sker i Schengen eller utanför unionen. Innehavare av permanenta uppehållstillstånd täcks dock av specialregler och kan vara utomlands i mycket större utsträckning (upp till två år om de meddelar Migrationsverket i tid).

“Så var går gränsen då?”, undrar ni. Ja, här blir det riktigt lurigt. Frågan är dels oreglerad i lag, dels saknas praxis från domstolarna. Som lax på löken har vi i detta sammanhang fått olika besked från olika grenar av Migrationsverket. Från forskningstillståndsenheten har beskedet kommit att så länge utlandsvistelsen sker inom ramen för din tjänst, så är det i regel OK och de kommer inte titta närmare på frågan om återkallelse. Från studerandetillståndsprocessen har vi dock mottagit rätt hårda besked som säger att en utlandsvistelse på “cirka fem veckor” är oproblematisk, men mer än så kan föranleda utredning om återkallelse, alternativt att tillstånd helt enkelt inte medges om det från början (t.ex. i den individuella studieplanen) framgår att du ska vara utomlands mer än så på grund av t.ex. fältstudier. Beskedet om fem veckor var oberoende av anledning till utlandsvistelsen och inbegrep även, till exempel, semester. När jag mottog detta besked påminde jag Migrationsverket vackert om att vissa av våra doktorander har en kollektivavtalsstadgad rätt till sju veckors semester; många har drygt sex veckors semester och alla har mer än fem. Rimligtvis ska det vara upp till var och en att bestämma var och hur man tillbringar sin semester, utan att tillståndet är i fara. Därutöver är vi starkt beroende av att kunna delta i internationella möten, experiment och fältstudier, varför det blir farligt att bakbinda vår arbetskraft på det sätt som beskedet från Migrationsverket gjorde gällande. Dessutom får det anses anmärkningsvärt med en så sträng tolkning av en fråga som Migrationsverket själva medger är helt oreglerad. Migrationsverket sa dock också att det blir en skönsmässig prövning från fall till fall och att de inte kunde uttala sig närmare om “exakt” var gränsen går. Detta borgar för viss flexibilitet, vilket är positivt, men jag upplever det ändå som mycket problematiskt för en internationell verksamhet att vi omfattas av osynliga regler för hur internationella vi får vara, men tills vidare får vi nog bara… blunda och hoppas på det bästa. Klart är i alla fall att upp till en månads utlandsvistelse per år ska vara helt oproblematisk. Även i bedömningen av våra medarbetares behörighet till permanent uppehållstillstånd görs en retroaktiv genomlysning av hur mycket medarbetaren har varit utomlands och även där godtas upp till en månads utlandsvistelse per år, oavsett anledning till vistelsen. Frågan om hur mycket man “får lov” att vara utomlands på ett svenskt tillstånd kommer bevakas löpande och jag återkommer om vi får klargörande besked.

Så till ett annat ämne: forskarbebisarna. Tyvärr har vi inte sett några politiska eller juridiska åtgärder gällande frågan och barn till våra forskare utvisas tyvärr fortfarande. En ljusglimt är att Centrum för Rättvisa driver ett ärende om frågan i Migrationsdomstolen i Malmö. Vi hoppas på klargörande praxis (i rätt riktning!) så snabbt som möjligt.

Slutligen: passkravet som införlivades under hösten har ställt till det för oss och gjort redan långa processer ännu längre och krångligare. Men! Regeringen verkar ha lyssnat och har nu gett Migrationsverket i uppdrag att se över hur viseringsfria personer lättare ska kunna uppvisa sitt pass i original. Viseringsfria personer ska kunna visa pass i original – Regeringen.se. En liten seger än så länge, men vi bevakar såklart frågan vidare!

Puh, långt som vanligt. Men en uppdatering var på sin plats!

Glad torsdag!

Eder migrationskoordinator