Hej i februarirusket!
Efter mitt senaste inlägg om Migrationsöverdomsstolens överprövning (och underkännande) av Migrationsverkets krav på visad försörjningsförmåga för att få permanent uppehållstillstånd (PUT), var det vissa, däribland jag själv, som kände att vidare vägledning behövdes. Efter domen (MIG 2023:18) reviderade Migrationsverket sitt eget rättsliga ställningstagande i frågan (läs detta här: Dokument – Lifos extern (migrationsverket.se)).
“Nu måste ju allt vara glasklart!”, tänker ni då. Well, think again! Det rättsliga ställningstagandet stadgar följande (sammanfattning längre ner):
Av 4 kap. 4 e § utlänningsförordningen följer att försörjningsförmågan måste ha en viss varaktighet för att försörjningskravet ska anses vara uppfyllt. Motsvarande begrepp, dvs. viss varaktighet, gäller även vid bedömningen av försörjningsförmågan vid försörjningskravet vid anhöriginvandring. Migrationsöverdomstolen har i MIG 2023:18 uttalat att begreppet viss varaktighet i 4 kap. 4 e § utlänningsförordningen har samma innebörd som motsvarande begrepp i anknytningsärenden.
När det gäller försörjningskravet vid anhöriginvandring har Migrationsöverdomstolen i MIG 2019:12 uttalat att försörjningsförmågan i det aktuella fallet kunde uppfyllas genom att anknytningspersonen vid prövningstillfället antingen har en tillräckligt stor arbetsrelaterad inkomst under minst ett år framöver eller om det vid en prognos framstår som sannolikt att han eller hon kommer att ha sådan inkomst i vart fall under ett år framöver.
Enligt MIG 2023:18 måste utlänningen visa att han eller hon vid prövningstillfället har en försörjningsförmåga under ett år eller kortare [felskrivning? reds anm] framöver för att kravet på viss varaktighet ska vara uppfyllt. Bedömningen av om försörjningsförmågan har en viss varaktighet får, enligt Migrationsöverdomstolen, inte handla om en slentrianmässig fast tidsgräns utan tillämpningen måste inrymma viss flexibilitet och utgå ifrån en sammantagen bedömning av de konkreta och individuella omständigheterna i det aktuella ärendet.
Domstolen uttalar vidare att det är rimligt att i bedömningen av om försörjningsförmågan har en viss varaktighet beakta om utlänningen har haft en tillräcklig och kontinuerlig försörjningsförmåga under en längre tid innan prövningstillfället.
Migrationsöverdomstolen uttalar vidare att det föreligger en presumtion att en tillsvidareanställning uppfyller kravet på viss varaktighet. Även en tidsbegränsad anställning som löper under ett år eller kortare från prövningstillfället kan, efter en sammantagen bedömning och där det har beaktats att utlänningen har haft en tillräcklig och kontinuerlig försörjningsförmåga under en längre tid, uppfylla kravet på viss varaktighet.
MIG 2023:18 stadgar alltså att innebörden av “varaktig försörjningsförmåga” ska vara samma oavsett om det handlar om anhöriginvandring eller en ansökan om permanent uppehållstillstånd. Kravet för anhöriginvandring är, enligt MIG 2019:12, att minst 12 månaders försörjning ska kunna påvisas. Därav borde det rimligen också följa att kravet för permanent uppehållstillstånd också är 12 månaders försörjning, men det säger inte domstolen uttryckligen. Istället säger domstolen att det inte får finnas en “slentrianmässig fast tidsgräns” och att viss flexibilitet måste finnas i bedömningen. Synd, tycker jag, som anser att detta område har präglats av alltför mycket “flexibilitet” (läs oklarhet) alltför länge. Vi behöver konkreta svar och gränser, men det är det här vi har att jobba med, helt enkelt.
Varför göra något enkelt när man kan göra det svårt? Hursomhaver borde man åtminstone läsa MIG 2023:18 som en uppluckring och mildring av försörjningskravet som Migrationsverket hittills har ställt för att kunna ge permanent uppehållstillstånd. Hoppas att det skänker viss tröst, trots all denna “flexibilitet”.
Bästa hälsningar,
Eder migrationskoordinator